Det är okej att inte vara okej <3

Hej!

Idag har jag haft en helt fruktansvärd dag. Så mycket känslor att jag har trott att jag ska gå under..! Jag kommer skriva precis hur jag känner för jag är så jävla trött på att det mesta ser så perfekt ut när verkligheten känns mer som en sån där liten fluga som flugit in i ögat – det gör ont och blir suddigt.

För tre veckor sedan gjorde jag och min pojkvän slut. Det var fanimej det absolut värsta jag har varit med om.. Dock grät jag bara i tio minuter efter att han hade gått. Sen gick jag vidare. Har inte velat känna, inte velat reflektera. Men idag.. oj oj. Jag har gråtit hela dagen, och jag grät hela dagen igår. (Det kan också ha att göra med att jag precis tagit ut min spiral, och fått min mens igen. Ni hör ju, inte årets mest balanserade vecka.)

Vi hade varit tillsammans i nästan ett år, och anledningen till att vi bröt upp är jag faktiskt inte helt säker på. Det var något som inte kändes helt rätt, men jag vet inte om det handlade om mig eller om vi bara vill olika saker. Kanske det första. Kanske båda.

Jag tror att varje relation KAN fungera, under förutsättningen att varje individ tar sitt ansvar att göra sig själv lycklig först. För ofta upplever jag att vi gör vår partner ansvarig för vår egen lycka, för det vi har i vårt eget bagage. Ni vet – osäkerheter, rädslor och sånt. Att vi liksom lägger över det i hans/hennes händer och säger ‘ Här! Ta det här! Se till att tillfredsställa mina behov som jag inte själv lärt mig ur jag ska ta hand om! Om du inte kan leva upp till mina förväntningarna kommer det här inte funka. Puss puss’

Men det är väl inte villkorslös kärlek? Att älska någon villkorslöst handlar ju om att tycka om en person och vilja vara med henne precis för det hon är, utan att vilja förändra eller lägga sig i. Kärleken vi känner för en annan människa kommer inte från den personen, den finns i och kommer från oss själva. Och kan vi ansvara för det först kan vi vara i en relation med någon utan att hela tiden hitta ‘fel’ eller behöva fixa saker. Sen kan vi såklart älska sättet vi känner när vi umgås med en annan människa, men han eller hon ger oss inte våra känslor. Att ta på sig ansvaret för en annan människa lycka är omöjligt utan att glömma bort vår egen. Speciellt om vi inte är uppmärksamma på det. Jag säger inte att det var så här för oss. Men jag är bara noga med att inte tappa min egenhet och frihet. Jag älskar att vara själv, behöver vara själv. Det gör mig gott i själen. Men när jag förväntas att ingå i ett förhållande tar det liksom stopp. Det är något med det ordet som bara inte känns bra för mig. “Förhållande”. Ni hör ju själv hur det låter? Vad ska jag förhålla mig till? Kärleken? Min partners outtalade förväntningar på att jag ska kunna leverera känslomässig tillfredsställelse? Hur kan vi förvänta oss det av en annan människa? Ärligt talat tror jag det här är döden i dom flesta förhållanden. Ett förhållande kan ta slut, men relationen mellan två personer kommer aldrig försvinna. Och är inte det vad som spelar roll i slutändan?

Allt det här får mig att känna mig osäker. Är jag knäpp? Har jag gjort ett misstag? Kommer jag aldrig mer att se honom? Det skulle vara det absolut värsta tänkbara. Bara för att man bryter upp med någon betyder inte det att vi slutar älska människan. Inte jag iallafall! Jag älskar honom. Ibland är det bara dålig tajming, eller så vill man olika saker. Eller är det så..?  Jag är ett emotionellt vrak idag, och det är okej. Det känns dock viktigt att vara ärlig och skriva precis hur jag känner och vad som händer en vanlig måndag i livet. <3

Hur definierar ni ett förhållande? Vad vill ni ge i en relation? Vilken är er bästa Ben&Jerry? Så många frågor. Nu ska jag krypa ner bredvid mamma i soffan med en kopp te. <3

Ha en fin måndagkväll, puss och kram

Lämna ett svar