En hyllning till alla mammor

Vill bara skicka en massa uppskattning till alla mammor som jag har omkring mig – min egen fantastiska, galna, knasiga mamma – tack för att du ställer upp, peppar mig, utmanar mig, driver mig till vansinne och inspirerar mig – mina vackra systrar, mostrar, vänner och andra bekanta som bildat familj och blivit föräldrar. Det skall inte behövas en speciell dag för att fira er för varje dag är ni guld värda och uppskattade av oss omkring er! En tanke går också till alla mammor som förlorat ett barn, alla barn (och vuxna) som förlorat en mamma, alla mammor som försöker få livet att gå ihop och alla som längtar tills dom själva blir mammor <3 Mors dag är fanimej varje dag! Likaså alla hjärtans dag, världsmiljödagen, alla vänners dag och kanelbullens dag! Varje dag är ett tillfälle att uppskatta våra nära och kära och allt annat som finns i våra liv:)

Min mamma fick en härlig bukett med liljor och jag lagade frukost till oss som vi åt i morgonsolen. (recept kommer!)

Just nu sitter jag på ett café vid havet och planerar inför nästa vecka. Det kommer ett inlägg i veckan om hur man kan planera sin tid bättre för att minska stress och öka sitt fokus. Ser fram emot att dela mina tips med er!

Ciao

Magisk sommarkväll

Kajpsoppa (gotländsk specialitet) med rostat vitlöksbröd!

Haha men vad är grejen med den här röran?! Det ser inte ju inte alls lika aptitligt ut som det faktiskt var!

Elisabeth & Paulines sagolika hus!

Om magiska sommarkvällar hade ett ansikte är det så här de skulle se ut! Igår var vi hemma hos Pauline i Stenkumla och grillade. De här tjejerna får mig på så gott humör och gör mig så lycklig in i själen! Veckan har varit rätt känslomässigt intensiv så att sitta i den hemmasnickrade lastpall-soffan med ett gäng glada brudar och en kall öl i solen gav mig ny energi som kommer hålla i sig in i nästa vecka också!

Det är okej att inte vara okej <3

Hej!

Idag har jag haft en helt fruktansvärd dag. Så mycket känslor att jag har trott att jag ska gå under..! Jag kommer skriva precis hur jag känner för jag är så jävla trött på att det mesta ser så perfekt ut när verkligheten känns mer som en sån där liten fluga som flugit in i ögat – det gör ont och blir suddigt.

För tre veckor sedan gjorde jag och min pojkvän slut. Det var fanimej det absolut värsta jag har varit med om.. Dock grät jag bara i tio minuter efter att han hade gått. Sen gick jag vidare. Har inte velat känna, inte velat reflektera. Men idag.. oj oj. Jag har gråtit hela dagen, och jag grät hela dagen igår. (Det kan också ha att göra med att jag precis tagit ut min spiral, och fått min mens igen. Ni hör ju, inte årets mest balanserade vecka.)

Vi hade varit tillsammans i nästan ett år, och anledningen till att vi bröt upp är jag faktiskt inte helt säker på. Det var något som inte kändes helt rätt, men jag vet inte om det handlade om mig eller om vi bara vill olika saker. Kanske det första. Kanske båda.

Jag tror att varje relation KAN fungera, under förutsättningen att varje individ tar sitt ansvar att göra sig själv lycklig först. För ofta upplever jag att vi gör vår partner ansvarig för vår egen lycka, för det vi har i vårt eget bagage. Ni vet – osäkerheter, rädslor och sånt. Att vi liksom lägger över det i hans/hennes händer och säger ‘ Här! Ta det här! Se till att tillfredsställa mina behov som jag inte själv lärt mig ur jag ska ta hand om! Om du inte kan leva upp till mina förväntningarna kommer det här inte funka. Puss puss’

Men det är väl inte villkorslös kärlek? Att älska någon villkorslöst handlar ju om att tycka om en person och vilja vara med henne precis för det hon är, utan att vilja förändra eller lägga sig i. Kärleken vi känner för en annan människa kommer inte från den personen, den finns i och kommer från oss själva. Och kan vi ansvara för det först kan vi vara i en relation med någon utan att hela tiden hitta ‘fel’ eller behöva fixa saker. Sen kan vi såklart älska sättet vi känner när vi umgås med en annan människa, men han eller hon ger oss inte våra känslor. Att ta på sig ansvaret för en annan människa lycka är omöjligt utan att glömma bort vår egen. Speciellt om vi inte är uppmärksamma på det. Jag säger inte att det var så här för oss. Men jag är bara noga med att inte tappa min egenhet och frihet. Jag älskar att vara själv, behöver vara själv. Det gör mig gott i själen. Men när jag förväntas att ingå i ett förhållande tar det liksom stopp. Det är något med det ordet som bara inte känns bra för mig. “Förhållande”. Ni hör ju själv hur det låter? Vad ska jag förhålla mig till? Kärleken? Min partners outtalade förväntningar på att jag ska kunna leverera känslomässig tillfredsställelse? Hur kan vi förvänta oss det av en annan människa? Ärligt talat tror jag det här är döden i dom flesta förhållanden. Ett förhållande kan ta slut, men relationen mellan två personer kommer aldrig försvinna. Och är inte det vad som spelar roll i slutändan?

Allt det här får mig att känna mig osäker. Är jag knäpp? Har jag gjort ett misstag? Kommer jag aldrig mer att se honom? Det skulle vara det absolut värsta tänkbara. Bara för att man bryter upp med någon betyder inte det att vi slutar älska människan. Inte jag iallafall! Jag älskar honom. Ibland är det bara dålig tajming, eller så vill man olika saker. Eller är det så..?  Jag är ett emotionellt vrak idag, och det är okej. Det känns dock viktigt att vara ärlig och skriva precis hur jag känner och vad som händer en vanlig måndag i livet. <3

Hur definierar ni ett förhållande? Vad vill ni ge i en relation? Vilken är er bästa Ben&Jerry? Så många frågor. Nu ska jag krypa ner bredvid mamma i soffan med en kopp te. <3

Ha en fin måndagkväll, puss och kram

Feel the fear and do it anyway.

Hur många gånger har du fått en lysande idé men intalat dig själv att du inte kan, att du inte är tillräckligt bra, att du inte är tillräckligt värdefull eller att du inte är tillräckligt smart och kastat iden papperskorgen. Det har hänt mig så många gånger och varje gång har det fått mig att må SKIT.

Varför? Därför att vi åter och åter igen viker undan från oss själva och våra idéer och istället fastnar i rädsla som vi låter styra våra liv. Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag inte vill leva så och Oboy vad jag har fått jobba med mig själv på det planet! Och jag jobbar på det än idag.

Det bästa sättet att bryta mönstret är att påminna sig själv om vad vi vill ha ut av livet och varför. Det gör att vi navigerar om våra negativa och rädslostyrda tankar till vad vi vill skapa i livet. För mig är det här jätte jätte JÄTTE viktigt för jag har ofta väldigt lätt att förvirra mina egna mål och drömmar med vad andra håller på med och vad jag ser på sociala medier, och det är otroligt svårt och fruktansvärt jobbigt att leva livet på det sättet, disconnectad från sig själv.

I tankarna just nu: Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Jag kommer aldrig nå mina drömmar så här. Det finns redan människor som gjort det innan mig. Jag är inte tillräckligt bra för att skriva det här eller att leva som jag vil… Blablabla thats all just bullshit! Den största lärdomen vi kan göra är att inse att såna här tankar bara är baserade på rädsla och därför heter inlägget ‘Feel the fear and do it anyway’. Vi har en tendens att springa från rädslan och hoppa tillbaka in i vår comfort zone, men det är då vi behöver fortsätta och navigera om till vad vi vill och varför.

Jag är nyfiken på att veta vad du har för erfarenhet av det här och vad du har för strategi för att navigera om?

Namaslay,
Ulrika